Efter svärmoderns död gick Valentina till testamentesuppläsningen – där väntade hennes make… och hans älskarinna, med en baby i famnen.
Men när advokaten läste upp Anna Petrovnas SISTA ORD… bleknade ansiktena i rummet 😲😲😲
Nyheten om Anna Petrovnas död slog ner som en blixt hos Valentina.
— Det kan inte vara sant… hon skickade ju ett meddelande till mig igår… — viskade hon med tårfyllda ögon.
Trots att hon varit sjuk en längre tid, hade Valentina ändå hoppats på ett mirakel.
Hon var mer än bara en svärmor för henne.
Anna Petrovna älskade henne som sin egen dotter – kanske ännu mer.
Hon sa ofta:
— Om jag hade haft en dotter, så skulle hon vara precis som du, älskling.
Men dagen för testamentesuppläsningen kom snabbare än väntat.
Helt klädd i svart klev Valentina med tungt hjärta in i advokatens kontor.
När hon kom in var Igor – hennes make – redan där.
Men han var inte ensam.
Bredvid honom stod en ung kvinna, med rött läppstift, höga klackar och ett leende som var alldeles för brett för det här tillfället.
I famnen höll hon en bebis som gnydde tyst.
— Vem…? — började Valentina, men tystnade genast.
Hon förstod genast.
Igor ryckte generat på axlarna.
— Det här är Marta.
Och… eh… barnet är mitt.
Yrseln sköljde över Valentina.
Hon hade inte bara förlorat sin svärmor – utan också sitt äktenskap.
Advokaten gav tecken att han skulle börja läsa upp testamentet.
Han började formellt:
— Jag, Anna Petrovna, vid mina sinnens fulla bruk…
Hans röst var lugn, men spänningen i rummet var elektrisk.
— … testamenterar mitt hus i stadens centrum till min systerdotter… Marta.
Alla ryckte till.
— Vad sa du?! — utbrast Igor. — Marta? Din systerdotter?
— Precis så… — fortsatte advokaten. — Marta är dottern till Annas tvillingbror, som dog för många år sedan.
Hemligt uppvuxen på barnhem, eftersom familjen inte accepterade henne.
Nu ville Anna rätta till sitt misstag.
Valentina stirrade tomt framför sig.
Igor såg helt förvirrad ut.
— Vänta nu… betyder det att… min älskarinna… är min släkting?! — nästan skrek han.
Advokaten höjde ögonbrynen men sa inget.
Han fortsatte:
— Vad gäller bankkonton, aktier och personliga besparingar, testamenteras allt till Valentina.
Valentina blinkade flera gånger.
— Och… varför? — frågade hon tyst.
Advokaten öppnade ett förseglat brev.
— Jag citerar: ”Valentina var den enda som älskade mig utan egen vinning.
Hon tog hand om mig, när inte ens min egen son gjorde det.
För mig är hon min sanna dotter.
Igor har gjort sina val, men konsekvenserna kommer att följa honom.
Vad gäller Marta… må huset ge henne stöd för hennes barn, men hon ska veta att blod inte är allt.”
Alla tystnade.
Marta började gråta – men inte av glädje.
Igor lade huvudet i händerna.
Valentina reste sig.
— Tack, Anna Petrovna… för allt.
Inte för pengarna, utan för sanningen.
Och gick därifrån med huvudet högt.
Bakom henne fanns bara ånger, lögner… och ett testamente som förändrat allt.