Farmor Anja drack kärnmjölk, bad en bön och gjorde sig redo att sova.
Hennes knän värkte mer än vanligt den dagen.
Spritlinimentet hjälpte inte längre, och salvan var slut.
Åh, vilket liv…
Hennes syn var dålig, ryggen krökt, knäna gjorde ont.
Och när skulle Gud komma och hämta henne?
Där på andra sidan fanns maken Vanja, sonen Stepa, föräldrarna – och här var hon, ensam, ledsen och alldeles ensam.
Ingen glädje fanns kvar i livet.
Den gamla hunden i kojan och katten Vaska – det var hela hennes familj.
Plötsligt hörde hon dörren gnissla.
Hon hade glömt att låsa som vanligt.
Tunga steg hördes.
– Ge mig pengarna, kärring! ropade en röst.
En man steg in i rummet, ansiktet var otydligt i mörkret.
– Men kära du, skrik inte så, jag är inte döv.
Inte än.
Sade du pengar? Det finns lite pension kvar i min börs, titta där borta i skåpet, översta hyllan.
Mannen stelnade.
Tyst.
– Så vad står du kvar där för? Ta pengarna, nu när du ändå är här.
Du verkar ha det svårt, stackars själ.
Du behöver nog pengarna mer än jag.
Jag behöver inte mycket – jag har bröd, gryn – jag klarar mig.
Är du hungrig? Vill du ha kvällsmat? Jag har rosa tomater, jättegoda, grannen gav dem till mig.
Jag hade gärna skurit lite fläsk, men det är slut.
Jag äter inte så mycket, mitt blodtryck åker upp och ner.
Mannen tog börsen, öppnade den –
och lade tillbaka den utan att ta något.
– Tant… Jag… jag tänker inte ta pengarna.
Men jag tackar inte nej till lite mat…
– Vad heter du? Prata lite, nu när du ändå kommit in.
Ingen kommer och hälsar på längre, bara grannen Klava och brevbäraren.
Jag är ensam och ledsen.
Är det riktigt illa hos dig, min son?
– Ja, tant… Jag kom nyligen ut från fängelset.
Jag har inget hem. Mina föräldrar är döda. Min före detta fru lever lyckligt i stan – varken hon eller min dotter vill veta av mig.
Jag heter Viktor…
Farmor Anja reste sig ur sängen, gick till kylskåpet.
Hon tog fram tomater, en bit ost, skar bröd, hällde upp kärnmjölk.
– Ta för dig, Vitenka, allt är färskt.
Du säger att du inte är välkommen hos ditt barn…
Du har säkert gjort dumheter förut, så hon är nog mycket sårad.
Vad satt du inne för?
– För slagsmål.
Jag var full och gjorde dumheter… Min fru lämnade mig direkt och gifte om sig.
Hon hälsade aldrig på mig… Hon sålde huset, det stod på henne – nu är jag hemlös.
Jag har fallit så djupt att jag försöker råna gamla damer…
Viktor gömde ansiktet i händerna och började gråta.
– Gråt, min käre, det blir lättare sen.
Min son Stepa dog – jag grät mycket.
Sen började han komma till mig i drömmen och säga: Mamma, du dränker mig i dina tårar, sluta gråta, det är blött här…
Så jag slutade.
Vad tjänar tårar till?
Mitt enda hopp är att jag snart får återse mina kära – men Gud har ännu inte hämtat mig.
Så jag lever som jag kan. Väntar på min stund.
Jag bryr mig inte längre – staketet är snett, träden i trädgården har vuxit vilt, köksträdgården ligger öde – och jag bryr mig inte.
För vem ska jag anstränga mig?
Och kalla mig gärna Anna, om du vill. Farmor Anja.
Viktor torkade tårarna med ärmen, satte sig vid bordet och började girigt äta tomaterna. Han saltade dem, bet i dem, drack kärnmjölk.
– Och om du vill, så stanna här i natt.
Det finns en ledig säng.
Jag känner att du är en god människa, men med ett sårat hjärta.
Du måste skaffa dig ett hem, hitta ett jobb.
Du vet, arbete läker.
Livet får en mening, man måste vara till nytta.
Och gör inget ont, min käre – man får stå till svars för allt, förr eller senare…
– Tack, farmor Anja.
Min farmor hette också Anja.
Hon var snäll och bakade goda fiskpajer.
Och till påsk – kulitsji.
– Jag brukade baka bröd förr.
Nu finns bara minnen kvar.
Vi hade det svårt, men vi var lyckliga.
Min man var godhjärtad, snäll… Och Stepa likaså.
Han haltade sedan barndomen men gjorde aldrig någon illa.
Och han dog när han räddade en liten flicka.
En lastbil körde rakt mot henne, han såg det, puttade bort henne – och själv…
– Vänta… Var han på Sovkhoz Vostochny för ungefär trettiofem år sen, inte långt härifrån?
– Ja, visst.
Han brukade hälsa på en faster där på sommarlovet.
– Då var det han som räddade mig.
Jag kunde inte simma, gick ner i floden och höll på att drunkna.
En pojke på stranden hoppade i och drog upp mig.
Jag minns att han hette Stepan och haltade på ett ben.
– Det säger jag ju – Stepa hade en god själ…
Synd att han gick bort så tidigt, utan egen familj…
Han levde ett kort liv, men ett hedervärt.
– Ni hade en underbar son! Världen är verkligen liten.
Mina steg förde mig hit, trots onda avsikter – det kan inte vara en slump.
Jag är skyldig honom.
Det är min plikt att hjälpa dig.
Till minne av Stepan.
Jag ska laga staketet och beskära träden.
Var inte rädd för mig.
Jag ska inte skada dig.
– Stanna hos mig, Vitenka.
Allt är Guds vilja…
Lovar du bara att aldrig mer skada någon?
Att du ska leva hederligt och värdigt.
– Jag lovar, farmor Anja…
Viktor gick fram till henne och tog hennes torra, rynkiga hand.
Hon strök honom över kinden.
– Obarberad… Precis som min man.
Han gillade inte det.
I morgon går du och köper en rakhyvel, en skjorta och ett par byxor.
Jag ger dig pengar.
Och så söker du jobb.
Vi behöver starka händer i vår by.
De började leva tillsammans.
Viktor fick arbete som grovarbetare, handlade mat, lagade mat.
Han tog hand om sig själv, såg bra ut.
Lång, kraftig, med starka, nervösa händer.
Han lagade staketet, ordnade trädgården och odlingarna.
– Farmor Anja, vi planterar potatis så vi har egen, tomater, gurkor, kål.
Allt ska vara vårt!
Och jag vill bygga ett riktigt utedass med badrum, om jag lyckas spara ihop till det.
– Tack, min käre.
Du borde hitta dig en gumma också… Se på kassörskan i butiken.
En bra kvinna, Vera – ensam och städad.
– Jag känner henne. Hon är snäll, jag tycker om henne – och jag tror att hon gillar mig också…
– Det är bra, Vitenka.
Livet ordnar sig, ser du.
Han blommade verkligen upp, och jag är inte ensam längre.
Grannarna viskar att jag har tagit in en före detta fånge.
Låt dem prata.
Det rör inte dem…
Tack, min son, för allt…
Några månader senare gifte sig Viktor med Vera och tog henne till farmor Anjas hus.
Hon insisterade.
– Då blir det liv i huset. Jag var så ensam och förtvinade, och nu har jag tydligen en son och en dotter…
De renoverade huset, farmor Anja kunde inte tro sin lycka.
De behandlade henne med respekt och värme.
– Jag lever som en drottning… Jag har fått nya sjalar, morgonrockar, mediciner…
Jag behöver inte laga mat eller städa – varje dag är en fest med er. Jag har börjat titta på serier.
Vet ni – jag vill inte ens dö längre.
Och snart ska Vera föda, det blir som balsam för själen, jag ska ta hand om barnet…
Vera födde en pojke.
Viktor bestämde att han skulle heta Stepan, till minne av farmor Anjas son – och Vera hade inget emot det.
– Åh, mina kära, jag är så rörd.
Stepa är precis som sin far – stark och ståtlig.
Må Gud ge honom hälsa – och er också, mina kära…
Viktor, jag har skrivit ett testamente till dig – det finns ingen annan…
De blev verkligen hennes familj.
Hon fick så mycket värme och omsorg de sista åren.
Farmor Anja dog fridfullt i sömnen en natt.
På begravningen kom grannar och bekanta.
– Viktor, Vera, tack för att ni lyste upp hennes ensamhet.
Farmor Anjas ögon lyste av glädje, förr var de matta – och på sistone log hon, man såg att hon var lycklig, sa grannen Klava med tårar i ögonen.
Viktor var evigt tacksam mot farmor Anja.
Hon räddade honom i en svår stund, visade honom vägen.
Och han trodde att det inte var en slump att hans steg förde honom till just hennes hus.
Stepan hade nog bestämt sig, där uppifrån, att hjälpa både sin mor – och honom…
